Sommar i Halland...
Sommar i Halland
novell av
Carina Bengtsson
Ilsket slängde femtonåriga Emma i väg sin väska tvärs igenom rummet.
– Du är inte klok morsan. Jag vägrar att åka på cykelsemester. Hade du sagt att vi skulle cykla på Gotland hade varit en sak. Men inte i Halland. Fattar du inte att jag kommer bli retad för resten av livet?
Emmas ögon fylldes av ilska och tårar.
– Jag vill åka till Halland, är det varmt land också? undrade Anton glatt där han satt på golvet och lekte med sina bilar.
– Så dum i huvudet du är Anton, fräste Emma. Vi bor i Halland. Det är inget eget land.
– Inte den tonen till lillebror. Han är bara tre år. Inte så lätt för honom att förstå, svarade Maria.
Anton kramade om sin mammas ben och försökte pressa fram några tårar och fortsatte
– Jag trodde vi bodde i Halmstad och fyllinget.
– Ja, lilla gubben, vi bor i Halmstad på Fyllinge, i Halland i Sverige. Vi ska ha en helt underbar sommar, äta glass och tälta.
– Hurra, vrålade Anton av glädje.
Nioåriga Robin hade inte sagt ett ljud. Tittade bara lite trumpet på sina moder.
– Jag flyttar till pappa. Jag vägrar att skämma ut mig och ut och cykla. Varför skulle ni skiljas? Tårarna rann nerför Emmas kinder och hon rusade in på sitt rum samtidigt som hon skrek:
– Jag hatar dig.
Maria hade visserligen trott att Emma skulle reagera kraftigt men inte så här.
Robin och Anton slängde sig tröstande över Maria.
Luften gick helt ur henne.
Orden gick rakt som en spjutspets in genom hjärtat.
Borrade in sig i hennes ständiga dåliga samvete. Visst hade barnen fått lida med skilsmässan. Först alla bråk och bodelning. Bo varannan vecka hos mamma och pappa. Men ingen hade klagat på dubbla leksaker och presenter. Det var så mycket de inte visste om skilsmässan. Varför Maria egentligen hade tagit ut skilsmässa. När Cancern satt som djupast hade hennes man en affär med en yngre kvinna. Kanske hon drev sin man i famnen på en annan kvinna. Drog sig undan och grubblade över livet när hon var sjuk. Det enda som betydde något var barnen. Enda anledning till varför hon kämpade. En is växte upp som en mur. Inget kunde tina och föra de tillbaka till varandra. Otroheten blev bara startskottet. Nu var ekonomin i botten och bilen på verkstaden. En cykelsemester allt hon hade erbjuda sin familj. En sommar i Halland.
Maria följde efter sin dotter som hade slängt sig i sin säng. Borrat ner sitt ansikte i kudden. Grät hejdlöst. Maria satte sig på sängkanten och smekte hennes nyfärgade tulpan svarta hår.
Emma vände sitt bleka ansikte mot henne.
– Du är alldeles svart i ansiktet, log Maria och tog hennes hand.
– Dålig vattenfast mascara. Förlåt mamma, jag menade inte vad jag sa.
– Jag vet, jag önskar att jag hade något bättra att erbjuda.
Emma suckade tungt men kramade om sin mamma.
– Jag skulle aldrig stå ut och bo med pappa och hans nya fru på heltid. Nu när deras bebis snart kommer så finns det ingen plats för mig.
– Din pappa kommer alltid ha tid för sin prinsessa, det vet jag. Ni har så starka band. Inget kan rubba det.
Första anhalt blev restaurang Köpenhamn. Än så länge var humöret på topp bland den cyklande familjen. Östra stranden och Hagöns camping hade helt plötsligt en ny innebörd. Med nya ögon sattes tältet upp mellan några småländska familjer som åtminstone kört några mil för att komma hit.
Att stå och borsta tänderna tillsammans med en mängd olika dialekter och joggingdresser i olika kulörer fick Maria att glömma allt vad dålig ekonomi hette. Luften kändes friskare och havet ännu saltare.
Att vara så nära hemma men ändå så långt ifrån. Till och med Emmas bleka och hårt sminkade ansikte tycktes få annat lyster . Mycket fniss och stoj innan alla somnade i det blåa tältet på
campingen.
När gryningen hägrade hade molnen skringas och solen strålar värmde sakta upp omgivning.
Maria vaknade med rysning genom kroppen. Visste inte riktigt om det var av obehag eller av
välbehag. I tältet var värmen redan påtaglig och ungarna tjatade tidigt om att få gå och bada.
Östra stranden låg framför deras fötter. Kanske inte den finaste stranden men närmaste. Lagom om med folk. Emma och Robin lovade att passa Anton en stund. Maria smörjde in sig noggrant med solkrämen och la sig till rätta på den redan sandiga filten. Lät sanden strila genom hennes fingrar och gjorde lekfult några hjärtan i sanden. Anton kröp intill henne och ville att hon skulle bygga ett sandslott till honom. Visst skulle hon göra det men sola lite först. Hon njöt i fulla drag, havet, stranden och alla badgästernas gälla röster. Allt som ett ljuvligt sorl och märkte inte hur Anton begav sig ut på eget äventyr.
Inte långt ifrån gick Nikos Sandoz vid strandkanten. Precis så att hans fötter blev lätt våta.
Med ett vakande öga svepte hans ögon runt omkring. En ful ovana som aldrig gick ur.
Drömde sig tillbaka till sitt hemland. Då var han en ung badvakt. Fick alla kvinnor på fall med sin otroliga charm och vackra kropp. Bland vågor och virvlar räddade han liv och fick ett flertal utmärkelser. Här i Sverige är han inget, bara en senig trappstädare på Andersberg. Hans fader hade uppfostrat honom till en politisk vilde och många av hans nära och kära hade fått betala ett högt pris. Mördade och torterade för hans skull. På 70-talet kom han till Sverige men han kunde fortfarande känna doften av citronträd från bakgården i Chile. Vissa ränder går aldrig ur. Precis som hans vakande öga på stranden. På håll såg han en ensam liten pojke på väg ut i vattnet. Alldeles för långt ut för att vara ensam. Plötsligt kändes stranden trång för någon ställde sig framför honom och han förlorade pojken ur synvinkel. Svor några ramsor på sitt språk.
Emma ryckte förtvivlat i sin mamma.
– Vi hittar inte Anton.
På bara ett bara sekunder rusade Maria upp från filten.
Såg sig omkring. Ingen Anton någonstans.
Den fullständiga paniken spred sig som en eld genom hennes späda kropp.
Om det var för hon rest sig så snabb eller händelsen i sig som fick hela hennes kropp att snurra.
Ögon vacklade runt. Hon såg inte Anton någonstans.
Kunde inte tänka klart. Bara skrek rakt ut Antons namn.
Flertalet badgäster uppmärksammade hennes hjärtskärande skrik och insåg allvaret.
– Hur ser pojken ut? frågade en hjälpsam pappa.
– Det är bara en liten pojke, stammade Maria fram.
– Hur ser han ut, vilken färg på kläderna?
Maria försökte samla sig.
Hjärnan kändes helt tom. Kunde inte ens få fram vilka färger på hans badbyxor eller keps.
Emma förklarade snabbt hur han såg ut.
När tio minuter hade gått och ingen hade hittat Anton höll Maria fullständigt på att bryta ihop.
Emma sprang upp på campingen för att se om han hade tagit sig dit.
En semestrande polis från Landskrona tog över befälet över sökandet och larmade ambulans och polis. Hela stranden tycktes vara engagerad på några minuter.
Det knöt sig I Nikos Sandoz kropp när han förstod vad som hänt. Rusade ut i vattnet där han tyckte sig ha sett pojken. Inte alla hade uppmärksammat vad som hänt och det kändes som alla var i vägen. Det var inte så många minuter sedan han hade sett pojken. Om han skulle hitta honom under vattnet så var tiden ändå knapp. Han visste att ett barn inte klarar sig länge under vattnet utan att få syrebrist. Nu hade han chansen att rädda ett liv igen.
Det långrunda vattnet tycktes aldrig ta slut. Men han sprang så att vattnet yrde mot platsen där han precis sett en ensam liten pojke.
Nu var vattnet snart upp till midjan på Nikos. Inte ett spår av pojken.
Ett myller av människor på stranden. Alla ropande efter Anton.
Maria bet sig i läppen, hade slutat att bry sig om att tårarna bara rann nerför kinderna.
Smärtan och oron bara steg och steg.
Någon hade sett en man gå iväg med en gråtande pojke.
Frågorna bara snurrade runt. Var han kidnappad av en pedofil? Låg han på havets botten?
Den idylliska semestern hade urartat till en mardröm.
Sol, bad och glass syntes försvinna i tomma intet.
Syskonen, Emma och Robin kämpade med sitt dåliga samvete.
Hur kunde de ha släppt Anton ur sikte?
Robin hade suttit och läst i en tidning när Anton ville göra sandslott. Fräst åt honom och bett honom gå till Emma. Emma i sin tur hade sms: at och pratat i mobilen med sina kompisar. Spanat i den snygga killen lite längre bort på stranden. Mp 3 lurarna på högsta volym. Dagdrömt och inte alls brytt sig om Anton. Hon hade trott att Robin hade koll på honom.
Emma hade aldrig sprungit så fort som denna dag. Men förgäves. Tältet var tomt.
Ingen hade sett en ensam liten pojke.
Nikos sökte förtvivlat i vattnet.
Grumligt havsvatten, maneter och vågad sandbotten. Här och var tång och något skräp som flöt omkring. Hade nästan gett upp hoppet när kroppen låg framför honom.
Det första han såg var ett litet huvud och sedan en livlös och späd kropp.
Med ett bultande hjärta och hög puls drog han upp kroppen.
Ett blåmarmoerat ansikte och kropp vilade i hans famn.
Han startartade inblåsningar samtidigt som han sprang in mot land.
Den lilla pojkens mjuka läppar gick knappt att forma. Inte hårda som på en hjärt och lungräddningsdocka. Men det satt i ryggmärgen hur han skulle göra.
Framme på stranden fortsatte han sitt arbete.
Runt om honom stod en andlös hop av människor.
Marias ögon var så tårfyllda att hon knappt såg att det var Anton som låg livlös på stranden.
Den obeskrivbara tystnaden och lugnet över stranden fick hennes ben att darra av skräck.
Då hon hörde honom hosta till och öppnade sina klarblåa ögon.
Nikos Sandoz lyfte upp Anton och la honom i hans mammas famn.
Maria mumlade fram ett tack.
– Mamma du är väl inte arg? Vi kommer väl fortsätta med vår cykelsemester och tälta i Ugglarp?
– Mamma är inte arg, självklart ska vi tälta i Ugglarp.
Ambulansmännen tog över och undersökte honom.
Innan han åkte väg i ambulansen tackade han sin livräddare och bjöd in honom på sitt barnkalas.
Nikos Sandoz log för sig själv, det var första gången någon i Halmstad hade bjudit hem honom.
Han var en hjälte igen. Det värmde i hans frusna och ensamma själ.
En varm sommar i Halland hägrade fortfarande.
