Sommar i Halland...
Sommar i Halland
novell av
Carina Bengtsson
Ilsket slängde femtonåriga Emma i väg sin väska tvärs igenom rummet.
– Du är inte klok morsan. Jag vägrar att åka på cykelsemester. Hade du sagt att vi skulle cykla på Gotland hade varit en sak. Men inte i Halland. Fattar du inte att jag kommer bli retad för resten av livet?
Emmas ögon fylldes av ilska och tårar.
– Jag vill åka till Halland, är det varmt land också? undrade Anton glatt där han satt på golvet och lekte med sina bilar.
– Så dum i huvudet du är Anton, fräste Emma. Vi bor i Halland. Det är inget eget land.
– Inte den tonen till lillebror. Han är bara tre år. Inte så lätt för honom att förstå, svarade Maria.
Anton kramade om sin mammas ben och försökte pressa fram några tårar och fortsatte
– Jag trodde vi bodde i Halmstad och fyllinget.
– Ja, lilla gubben, vi bor i Halmstad på Fyllinge, i Halland i Sverige. Vi ska ha en helt underbar sommar, äta glass och tälta.
– Hurra, vrålade Anton av glädje.
Nioåriga Robin hade inte sagt ett ljud. Tittade bara lite trumpet på sina moder.
– Jag flyttar till pappa. Jag vägrar att skämma ut mig och ut och cykla. Varför skulle ni skiljas? Tårarna rann nerför Emmas kinder och hon rusade in på sitt rum samtidigt som hon skrek:
– Jag hatar dig.
Maria hade visserligen trott att Emma skulle reagera kraftigt men inte så här.
Robin och Anton slängde sig tröstande över Maria.
Luften gick helt ur henne.
Orden gick rakt som en spjutspets in genom hjärtat.
Borrade in sig i hennes ständiga dåliga samvete. Visst hade barnen fått lida med skilsmässan. Först alla bråk och bodelning. Bo varannan vecka hos mamma och pappa. Men ingen hade klagat på dubbla leksaker och presenter. Det var så mycket de inte visste om skilsmässan. Varför Maria egentligen hade tagit ut skilsmässa. När Cancern satt som djupast hade hennes man en affär med en yngre kvinna. Kanske hon drev sin man i famnen på en annan kvinna. Drog sig undan och grubblade över livet när hon var sjuk. Det enda som betydde något var barnen. Enda anledning till varför hon kämpade. En is växte upp som en mur. Inget kunde tina och föra de tillbaka till varandra. Otroheten blev bara startskottet. Nu var ekonomin i botten och bilen på verkstaden. En cykelsemester allt hon hade erbjuda sin familj. En sommar i Halland.
Maria följde efter sin dotter som hade slängt sig i sin säng. Borrat ner sitt ansikte i kudden. Grät hejdlöst. Maria satte sig på sängkanten och smekte hennes nyfärgade tulpan svarta hår.
Emma vände sitt bleka ansikte mot henne.
– Du är alldeles svart i ansiktet, log Maria och tog hennes hand.
– Dålig vattenfast mascara. Förlåt mamma, jag menade inte vad jag sa.
– Jag vet, jag önskar att jag hade något bättra att erbjuda.
Emma suckade tungt men kramade om sin mamma.
– Jag skulle aldrig stå ut och bo med pappa och hans nya fru på heltid. Nu när deras bebis snart kommer så finns det ingen plats för mig.
– Din pappa kommer alltid ha tid för sin prinsessa, det vet jag. Ni har så starka band. Inget kan rubba det.
Första anhalt blev restaurang Köpenhamn. Än så länge var humöret på topp bland den cyklande familjen. Östra stranden och Hagöns camping hade helt plötsligt en ny innebörd. Med nya ögon sattes tältet upp mellan några småländska familjer som åtminstone kört några mil för att komma hit.
Att stå och borsta tänderna tillsammans med en mängd olika dialekter och joggingdresser i olika kulörer fick Maria att glömma allt vad dålig ekonomi hette. Luften kändes friskare och havet ännu saltare.
Att vara så nära hemma men ändå så långt ifrån. Till och med Emmas bleka och hårt sminkade ansikte tycktes få annat lyster . Mycket fniss och stoj innan alla somnade i det blåa tältet på
campingen.
När gryningen hägrade hade molnen skringas och solen strålar värmde sakta upp omgivning.
Maria vaknade med rysning genom kroppen. Visste inte riktigt om det var av obehag eller av
välbehag. I tältet var värmen redan påtaglig och ungarna tjatade tidigt om att få gå och bada.
Östra stranden låg framför deras fötter. Kanske inte den finaste stranden men närmaste. Lagom om med folk. Emma och Robin lovade att passa Anton en stund. Maria smörjde in sig noggrant med solkrämen och la sig till rätta på den redan sandiga filten. Lät sanden strila genom hennes fingrar och gjorde lekfult några hjärtan i sanden. Anton kröp intill henne och ville att hon skulle bygga ett sandslott till honom. Visst skulle hon göra det men sola lite först. Hon njöt i fulla drag, havet, stranden och alla badgästernas gälla röster. Allt som ett ljuvligt sorl och märkte inte hur Anton begav sig ut på eget äventyr.
Inte långt ifrån gick Nikos Sandoz vid strandkanten. Precis så att hans fötter blev lätt våta.
Med ett vakande öga svepte hans ögon runt omkring. En ful ovana som aldrig gick ur.
Drömde sig tillbaka till sitt hemland. Då var han en ung badvakt. Fick alla kvinnor på fall med sin otroliga charm och vackra kropp. Bland vågor och virvlar räddade han liv och fick ett flertal utmärkelser. Här i Sverige är han inget, bara en senig trappstädare på Andersberg. Hans fader hade uppfostrat honom till en politisk vilde och många av hans nära och kära hade fått betala ett högt pris. Mördade och torterade för hans skull. På 70-talet kom han till Sverige men han kunde fortfarande känna doften av citronträd från bakgården i Chile. Vissa ränder går aldrig ur. Precis som hans vakande öga på stranden. På håll såg han en ensam liten pojke på väg ut i vattnet. Alldeles för långt ut för att vara ensam. Plötsligt kändes stranden trång för någon ställde sig framför honom och han förlorade pojken ur synvinkel. Svor några ramsor på sitt språk.
Emma ryckte förtvivlat i sin mamma.
– Vi hittar inte Anton.
På bara ett bara sekunder rusade Maria upp från filten.
Såg sig omkring. Ingen Anton någonstans.
Den fullständiga paniken spred sig som en eld genom hennes späda kropp.
Om det var för hon rest sig så snabb eller händelsen i sig som fick hela hennes kropp att snurra.
Ögon vacklade runt. Hon såg inte Anton någonstans.
Kunde inte tänka klart. Bara skrek rakt ut Antons namn.
Flertalet badgäster uppmärksammade hennes hjärtskärande skrik och insåg allvaret.
– Hur ser pojken ut? frågade en hjälpsam pappa.
– Det är bara en liten pojke, stammade Maria fram.
– Hur ser han ut, vilken färg på kläderna?
Maria försökte samla sig.
Hjärnan kändes helt tom. Kunde inte ens få fram vilka färger på hans badbyxor eller keps.
Emma förklarade snabbt hur han såg ut.
När tio minuter hade gått och ingen hade hittat Anton höll Maria fullständigt på att bryta ihop.
Emma sprang upp på campingen för att se om han hade tagit sig dit.
En semestrande polis från Landskrona tog över befälet över sökandet och larmade ambulans och polis. Hela stranden tycktes vara engagerad på några minuter.
Det knöt sig I Nikos Sandoz kropp när han förstod vad som hänt. Rusade ut i vattnet där han tyckte sig ha sett pojken. Inte alla hade uppmärksammat vad som hänt och det kändes som alla var i vägen. Det var inte så många minuter sedan han hade sett pojken. Om han skulle hitta honom under vattnet så var tiden ändå knapp. Han visste att ett barn inte klarar sig länge under vattnet utan att få syrebrist. Nu hade han chansen att rädda ett liv igen.
Det långrunda vattnet tycktes aldrig ta slut. Men han sprang så att vattnet yrde mot platsen där han precis sett en ensam liten pojke.
Nu var vattnet snart upp till midjan på Nikos. Inte ett spår av pojken.
Ett myller av människor på stranden. Alla ropande efter Anton.
Maria bet sig i läppen, hade slutat att bry sig om att tårarna bara rann nerför kinderna.
Smärtan och oron bara steg och steg.
Någon hade sett en man gå iväg med en gråtande pojke.
Frågorna bara snurrade runt. Var han kidnappad av en pedofil? Låg han på havets botten?
Den idylliska semestern hade urartat till en mardröm.
Sol, bad och glass syntes försvinna i tomma intet.
Syskonen, Emma och Robin kämpade med sitt dåliga samvete.
Hur kunde de ha släppt Anton ur sikte?
Robin hade suttit och läst i en tidning när Anton ville göra sandslott. Fräst åt honom och bett honom gå till Emma. Emma i sin tur hade sms: at och pratat i mobilen med sina kompisar. Spanat i den snygga killen lite längre bort på stranden. Mp 3 lurarna på högsta volym. Dagdrömt och inte alls brytt sig om Anton. Hon hade trott att Robin hade koll på honom.
Emma hade aldrig sprungit så fort som denna dag. Men förgäves. Tältet var tomt.
Ingen hade sett en ensam liten pojke.
Nikos sökte förtvivlat i vattnet.
Grumligt havsvatten, maneter och vågad sandbotten. Här och var tång och något skräp som flöt omkring. Hade nästan gett upp hoppet när kroppen låg framför honom.
Det första han såg var ett litet huvud och sedan en livlös och späd kropp.
Med ett bultande hjärta och hög puls drog han upp kroppen.
Ett blåmarmoerat ansikte och kropp vilade i hans famn.
Han startartade inblåsningar samtidigt som han sprang in mot land.
Den lilla pojkens mjuka läppar gick knappt att forma. Inte hårda som på en hjärt och lungräddningsdocka. Men det satt i ryggmärgen hur han skulle göra.
Framme på stranden fortsatte han sitt arbete.
Runt om honom stod en andlös hop av människor.
Marias ögon var så tårfyllda att hon knappt såg att det var Anton som låg livlös på stranden.
Den obeskrivbara tystnaden och lugnet över stranden fick hennes ben att darra av skräck.
Då hon hörde honom hosta till och öppnade sina klarblåa ögon.
Nikos Sandoz lyfte upp Anton och la honom i hans mammas famn.
Maria mumlade fram ett tack.
– Mamma du är väl inte arg? Vi kommer väl fortsätta med vår cykelsemester och tälta i Ugglarp?
– Mamma är inte arg, självklart ska vi tälta i Ugglarp.
Ambulansmännen tog över och undersökte honom.
Innan han åkte väg i ambulansen tackade han sin livräddare och bjöd in honom på sitt barnkalas.
Nikos Sandoz log för sig själv, det var första gången någon i Halmstad hade bjudit hem honom.
Han var en hjälte igen. Det värmde i hans frusna och ensamma själ.
En varm sommar i Halland hägrade fortfarande.
Trevlig midsommar...
Hoppas på härligt väder. Vet inte om jag
ska ta fram pälsen eller klänning till i kväll.
Ok jag äger ingen päls. Får väl bli att frysa i någon
klänning i stället.
Midsommar firar jag med Jörgen, Viktor och några
andra trevliga människor.
Ska bli trevligt.
Som sagt trevlig eller glad midsommar på er.
Många kramar till er alla.
En liten tripp...
Skoda Fabia mot Värmland i lördags.
Ungefär någonstans i början av Småland
sprack himlen upp. Vår färd gick genom ett
fantastiskt Sverige. Ur bilstereon strömmade
gamla och nya hits från mix megapol och vi sjöng med
högt och tydligt. Tur att ingen hörde oss.
Ett grönskande och blomstrande landskap följde
vår väg mot Lindfors där mamma numera bor.
Lila, rosa, vita lupiner, prästkragar och en massa gula
rapsfält så bedårande vackert.
En klar blå himmel med enstaka bomulls lätta moln.
Ungarna somnade efter ett tag och bilfärden på
knapp fem timmar gick jättebra.
När vi kom fram bjöd mamma på grillat och vin.
En behövlig promenad ut på landet blev det innan
vi kröp ner i bäddsoffan på gästrummet.
På promenaden blev det en hel del fina foton
som jag redan lagt upp
Ungarna stortrivs att springa runt i mammas fina
trädgårdspark. Casper har gått hur långt
som helst utan att protestera. Vi har klappat hästar,
ätit smultron och fotograferat Näcken. Vissa har trott
att bilden är fejkad. Men det är helt sant att brorsan
gick ut och satte sig i bäcken. Inte min ide detta.
Jag bara fnissade och fotograferade.
Naturligtvis har vi varit hos min pappa på Hammarö.
God mat som vanligt.
Vi har också gjort en tripp till en silvergruva i Nykroppa.
Ungarna tyckte det var både läskigt och roligt. Vi hittade
stenar med små stänk av silver. Nu har jag bilen full av
stenar. Nere i gruvan var det 4 plusgrader och var full
av is på botten. Annars har vädret verkligen varit växlande.
Soligt och störtskurar.
Som sagt många trevliga dagar.
När vi kom hem möttes vi av det jublande beskedet att Sofia
fått godkänd sin uppsats med högsta betyg. Nu är hon
färdig med sin kandidat examen i mänskliga rättigheter.
Flera års studier på Lunds Universitet är färdigt. Hon är
så duktig och det kommer en hel del glädjetårar från mig idag.
Fast jobb och bostad och bara 22 år. Jag är så stolt.
Hon har verkligen kämpat och slitit hårt.
Casper redo...
Jasmine redo...
Lite läskigt.
Det blev inga bra bilder inne i gruvan, för mörkt.
Ni får nöja mer med och titta på en and och föreställa er.
2o meter ner i marken, svaveldoft och droppande gruvtak.
Mörkt och kallt. Tänka er tillbaka i tiden. Kanske så långt som innan
digerdöden använde man sig av gruvan. Hamrande efter
silver. Säkert en hel del människor som strukit med där nere.
Guiden berättade om femåringar som hjälpte sina föräldrar nere i gruvan.
Mina trotsiga och busiga barn har inte hjälpt till med något de här
dagarna. Ätit godis och glass och haft det bra.
Nu har de åkt till sin pappa.
Casper får hjälp att krypa in ett hål i gruvan. Usch vad läskigt.
Denna låg på andra sidan. Någon som tappat huvudet?
Casper kånkar hem en sten han hittade.
Prästbäcksrasta, det får man säga på Värmländska när man uttalar det.
Annars vrickar man tungan. Där åt vi raggmunk med fläsk.
Världens sötaste hästar såg vi på hemvägen från gruvan. Var bara
tvungen att stanna och ta kort på det.
Galna...
Ko sjukan? Han ser lite små galen ut.
Galen i smultron blev Jasmine.
Galen av avundsjuka blev jag över pappa och Solveig underbara
orkidéer. Så otrolig vackra.
Kort men gott blogg inlägg.
Vågade bilder...
Stötte på näcken...
Tydligen var det min bror som var näcken. Hade inge aning
och att han kunde spela fiol.
Casper ville också spela fiol.
Kommer upp på en vacker sommaräng.
Näcken tappade sin fiol.
Nyfikna kossor.
En blomma med en blomma.
Några...
Nöjd med den bilden. Vackert som ett frimärken.
Jobbarkompisen Annelies trädgård. En vacker sommaridyll.
Hennes träskor, haha
Hennes söta hund.
Blommorna från hennes trädgård.
Söta hunden igen.
En till fjäril.
Nu blir det fokus på lite semester. En vecka nu, till och börja med.
I morgon blir det fotoklubben och korvgrillning på Östra Stranden.
Måtte vädergudarna vara med oss.
En liten tripp till Värmland stundar också.
En liten mordhistoria...
En novell jag skrev för ett tag sedan.
Samtidens barmhärtighetsmord
Novell av Carina Bengtsson
Sömndruckne Anton svepte sopborsten metodiskt fram och tillbaka över kullerstenarna på Stora torg. Överallt syntes gårdagens bravader, pizzakartonger, trasiga flaskor och någon hade till och med glömt sina skor. Skatorna och måsarna slogs om Mc Donalds rester och en och annan spya slank ner i dessa ständigt hungriga strupar. Mp3 musiken i Antons öron dämpade deras skrik och skrän denna tidiga söndagsmorgon. Anton städade torget frenetisk och ordentligt. När han precis kom fram till Halmstads stolthet Carl Milles tjuren tvärstannade han. Drog hastigt ur lurarna ur öronen och den sista han hörde var ChrisReas spruckna röst i låten Road to hell. Ljudet av sopborsten som föll i marken ekade över torget.
Magen vände sig ut och in. Anton spydde rakt ner på sina nyinköpta Nike skor. Blicken hade svårt att fästa. Såg han syner? Nej, mitt framför honom hängde en naken man, spetsad på tjurens horn. Utom all tvivel var han död. Ögonen var fortfarande vidöppna och stirrade ut i tomma intet. Kroppen var blåmarmorerad och såg ut att ha fått mycket stryk. Från halsen hade blodet likt en flodådra slingrat sig långsamt nedöver kroppen. Droppe för droppe sipprade sedan ned och förenades med det smutsiga fontänvattnet.
- Shit, var det enda ord som kom över Anton innan han sedan gallskrek.
En förbipasserande morgonpigg pensionär vid namnet Gunnar hörde hans skrik och utan att tveka sneddade han över gräset vid S:t Nikolais kyrkan för att undersöka vad som hade hänt.
Hans vita pudel Ronja som gnydde oroligt band han fast vid parkbänken.
- Herre gud det är ju han. F.d. kommunfullmäktige Joel Danielsson…
Kommissarie Helge Johansson gned villrådigt sin orakade haka.
- Hur kan ett så bestialiskt mord kunna ske i vårt Halmstad. Staden med de tre hjärtana, fnös han för sig själv när irriterat försökte få bort nyfikna åskådare bort från brottplatsen.
Helge Johansson hade jobbat i polisens regi i Halmstad i över 30 år och han närmade sig pensionsåldern med stormsteg. Han längtade verkligen. Staden var sig inte lik längre. Råare våld, 16 åringar som rånar banker, skottlossningar på öppen gata och mord utanför dagis. Bombhot är numera ett rutin arbete. När man tror man ha sett allt så får man se något ännu värre.
Milles statyn var nedsvärtat med blod och hämnd. Någons jobb skulle bli att tvätta den ren. Helge hade länge försökt att tvätta staden ren. Men nu var det dags att snart lämna över till yngre förmågor. Han kunde bara hoppas att de skulle gå bättre.
- Den här mannen har mycket på sitt samvete men han förtjänade bättre öde än att sluta på detta vis, tyckte Helges kollega Sture.
- Ja så här vill väll ingen dö svarade Helge, Den som har gjort det måste varit väldigt stark, Han ser ut att väga minst 80kg.
- Eller så har man varit två, fyllde Sture snabbt i.
Frågorna var många. Joel Danielsson var en man med ett skamfilat förflutet. Hans skandaler hade prytt Hallandspostens sidor påtagliga gånger. Skandal resor till Thailand och övertrasserade kommunkonton var bara förnamnet. Droger och kopplingar till den undre världen. Denna sanne vänsterpartist som tvetydigt bodde i en av den flottaste villorna i Tylösand. Dubbel moralens mästare även kallad. Nog var det många som gärna sett han död. Men vem? Locket på det förflutna skulle snart öppnas och Helge var mer bestämd än någonsin att han skulle hitta hans mördare för han kände på sig att detta var hans sista fall.
På presskonferensen haglade frågorna över Helge. Det mediala intressen var enormt. Mordet kunde inte ha kommit mer olägligt. Staden firade sitt 700 år och om några veckor skulle den berömda Solheim cup börja. Stora påtryckningar uppifrån högsta nivå gjorde inte Helge mindre stressad. Huvudvärken kändes som ett gnistregn när blixtrarna från fotograferna bländade honom.
Svetten lackade i pannan och han hatade sin vita skjorta och slips som han fru Gunvor tvingat på honom dagen till ära. Det var ju inte varje dag han är med på tv.
- Du måste ge oss något mer konkret, över två dygn har gått, något måste ni veta fräste en irriterad reporter från tv 4 som såg knappt ut att ha fyllt 20 år.
Det var inte nöjda med svaren som:
- Kan ej gå in på några detaljer..
- Av utredningstekniska skäl kan jag inte svara på den fråga…
- För tidigt att svara på…
Helge tänkte intensiv hur han skulle tackla frågorna.
- Vi knackar dörr just nu och försöker kartlägga Joels sista timmar i liv. Om vi snart kan avsluta denna konferens så kanske jag kan få sköta mitt jobb och ta reda på vem som är mördaren.
Helges fick en sur blick av sin chef som genast tog över att svara på frågorna.
Det man visste i nu läget var att han avlidit någon gång vid 03.00 på natten och kroppen blev hittad vid 06.00 på söndag morgon. Dödsorsaken var att stora kroppspulsådern blivit avskuret med ett spets format redskap. Han var redan död när han blev spetsat på tjuren. Brottsplatsen var troligtvis i Joels våning på Brogatan som ligger ytters nära torget. Tekniska jobbade febrilt med att undersöka den klinisk rena lägenheten. Det var renheten som gjorde att man misstänkte att brottet begåtts där.
Första förhöret gjordes med frun.
Jennifer sträckte fram sin kalla och släta hand för att hälsa på Helge och visade in honom i vardagsrummet.
Helge beklagade sorgen och samtalet övergick ganska fort i ett förhör. Helge blev inte märkvärt förvånad över hennes kyliga ton och hon var inte speciellt tagen över sina makes död. Tidningar hade för länge sedan sett ut henne som en lycksökare. Hon var i samma ålder som Joels döttrar från hans förra äktenskap. Joel var i samma ålder som Helge. Jennifer var 32 år gammal. Fyllig och ljuvlig som en oskuldsfull ängel. Hon fick till och med Helge att bli fumlig och en smula nervös. Helge sågs sig omkring i den luxuösa villan. Hela villan gick i kombinerade färgtoner och nya accessoarer och böcker stod i matchande grupperingar. Möblerna var klassiska och tidlösa. Vem som helst hade blivit avundsjuk över det stilistiska hemmet. Den vita Oxfords soffa bevittnade om att det inte fanns några små barn i hemmet. Allt var fläckfritt och elegant.
- När såg du Joel senast?
- Han skulle vara inne i stan hela helgen och jobba med någon rapport åt Region Halland. Jag har inte koll på vad han gör. Men han ville vara själv och eftersom vädret skulle vara fint så stannade jag hellre här. Han körde härifrån i fredags eftermiddag någon gång. Han skulle bjuda någon affärsbekant på middag på kvällen. Sedan skulle han jobba i lägenheten hela helgen. Det var inget ovanligt. Vi pratades vid i telefon flera gånger och allt var som vanligt.
- Vet du vem han skulle träffa på fredagen?
- Jag kommer inte ihåg vad han hette men det står säkert i hans kalander som ni har beslagtagit svarade hon ironisk.
- Det stod bara möte med Kjell. Det säger oss inget.
- Då var det nog Kjell på Lokaldelen. De skulle prata om någon annons.
Joel Danielsson var frilansade revisor och med sina advokatkunskaper gjorde han både det ena och det andra. Trots sitt dåliga rykte hade han gott om jobb. Tjänade även mängder med pengar på fastighetsaffärer.
- Berätta om er relation. Hur träffades ni?
Jennifer svalde och blev genast illröd på halsen.
- Jag vet vad du tänker. Vad ser jag i honom. Vi är omaka par och jag är Stockholmsbimbon som lever jet set livet i Halmstad och utnyttjar honom till max. Nu har jag mördat honom för pengarna. Hon höjde rösten och for hastigt upp ur soffan.
- Du tror att jag är oberörd av hans död. Men där jag kommer ifrån har man fått lära sig att förtränga sina känslor. Han plockade upp mig ur rännstenen för 7 år sedan. Så mycket skit som han har tagit för mig och ställt upp för mig har ingen annan gjort. Men du ska veta att jag redan har sörjt honom.
Samtalet avbröts av en mobiltelefon ringde i köket.
- Ursäkta, jag ska bara svara sa hon med lätt darrande röst.
Hon lämnade rummet och stängde dörren till köket. Tydligen ville hon tala ostört.
Helge kunde inte göra annat än följa efter.
Med upprörd röst hörde han henne säga ord som.
- Vi måste ligga lågt. Du får inte ringa hit mer. Polisen är här.
Helge skulle precis gå tillbaka och sätta sig i soffan igen när plötsligt hör en röst bakom sig.
- Det är fult att lyssna på andras samtal.
Helge vände sig hastigt om. Han hade fått det intrycket att de var ensamma i huset.
Vem var den unge mannen?
- Jag vet vem du är. Du är han den otrevlige polisen som var med på tv i morse och pratade om min morfar.
- Ja just det, små log Helge som kände att han klampat rakt i klaveret.
Jennifer kom snabbt ut i vardagsrummet.
- Mormor får jag spela tv-spel, Jag vill också ha något att äta. Får jag en glass
- Jag har sagt till dig att du inte får kalla mig mormor. Nej du får ingen glass Stefan. Jag vill att du åker hem nu. Du kan ta nästa buss. Om du går nu så hinner du med den.
Hon spände blicken i honom och han begav sig mot ytterdörren. Innan han gick sa han:
- Du liknar Rolf Lassgård. Fast du är mycket gråhårigare.
Smällde sedan hårt med dörren innan Helge hann svara.
Jennifer ursäktade sig.
- Han har någon störning. Eller det heter väl funktionshinder med autism. Du får ursäkta honom. Joels död har tagit honom hårt. Det stod varandra nära. Jag orkar inte ha honom här just nu. Hela morgonen har jag försökt få iväg honom.
Jennifer gned sina händer mot varandra. Bet sig i underläppen och tittade otaliga gånger på klockan. Mobiltelefonsamtalet hade fått henne ur fokus.
Helge beslöt sig för att avsluta förhöret. Men några svar måste han ha.
- Du står fast vid din redogörelse som du har lämnat innan att du varit här ute hela helgen tillsammans med din väninna Liv.
- Jag vi var på after beach, blev asfulla och rumlade runt på hotellet. Sedan gick vi hem och jag somnade på soffa. Liv hånglade med en kille från Borås i min dubbelsäng på andra våningen. Mera detaljer kan inte svara på. Det är lite suddigt.
- Vem kan ha gjort det?
- Sök du svaret hos hans döttrar. Dom har mer skelett i garderoben än Joel. Hon fnös och gav Helge en föraktfull blick.
- Kan jag få ett glas vatten innan jag går. Man blir så himla törstig i värmen.
- Självklart, svarade Jennifer och andades ut när hon insåg att han skulle gå.
Han följde efter henne och kunde inte låta bli att vända sig om i det stora köket.
Nästan lika stor som hela hans nedervåning i sin villa på Furet.
Nyfiket sträckte han sig efter en konstig manick på bordet.
- Det är bara en korkskruv, flinade Jennifer och hämtade ett glas vatten samt krossat is från kylskåpet.
-Å fan mumlade Helge. Drack sedan vattnet hastigt och lämnade den pampiga villan.
Han blev sittande några minuter i bilen utanför. Plockade fram Jennifers mobiltelefon som han lyckats smuggla med ut. Som tur var hade hon inte kod på den och han fick snabbt fram vem som ringt senast. Det var Liv.
Triumferande la han snabbt tillbaka telefonen i brevlådan. Körde i väg med en rivstart.
Tittade nyfiket in på Per Gessles förseglade hus när han körde förbi. Kanske han kunde berätta något om Jennifer och Joels liv. De bodde ju ganska nära varandra. Fast han var ju ute på någon promotion resa i Japan just nu. Det hade Helges barnbarn berättat som var ett stort Gessle fan.
Arbetsdagen började lida mot sitt slut. Men tankarna gnagde i Helges huvud. Ringde sin assistent Sture och bad honom kolla upp Joels mötet med mannen på Lokaldelen. Helge drog sin hand genom sitt grå spretiga hår. Torkade sig med en servett nacken. Höjde airconditionen i bilen.
Nästan hela sommaren hade regnet bort och nu gassade solen irriterat i hans ögon. Längtade efter ett härligt bad på sin favorit strand, Påarpsstranden. Varför trängas i Tylösand när hela kusten har gott om smultronställen. Han tvekade om hans skulle ta ett snabbdopp efter jobbet eller jobba över och fortsätta med utredningen. Valet var enkelt. För många frågor snurrade i hans huvud. Det var dags att träffa Joels döttrar.
Fick uppgifter från kontoret och en vägvisning och en försäkran om att de var hemma. De skulle befinna sig på andra sidan stan. Eller fel sidan om Nissan som man sa förr.
Han vred på bilstereon och ur radion strömmande just dina guldbruna ögon… som fiskarhustrun Siv från Morup önskat sig i p4 Stellans önskeprogram.
Han nynnade med och små log åt vad barnbarnet hade sagt att han liknade Rolf Lassgård. Han hade faktiskt hört det förut. Själv tyckte han inte att det stämde. Men det smickrade lite eftersom Helge var några år äldre.
Kustvägen rymde förvirrade tyska turister och bilister till och från jobbet. Trafiken var tät och Helge svor några gånger åt folk som körde som galningar förbi vägarbeten. Halmstad var ju ingen storstad precis. Förutom på sommaren då turisterna vällde in. Minsta lilla bilkö kunde få Helge irriterad. Han hade inte stått ut många dagar att bo i en storstad. Trivdes perfekt i Halmstad. En småstad med storstads prägel.
Han närmade sig sitt mål och svängde av vägen till Nyhemsområdet. Svängde förbi den fruktansvärt fula plåtkyrkan. Han kunde aldrig vänja sig vid den fula kyrkan. Helge var inte det minsta religiös. Men han gillade kyrkor. Ett kulturarv man måste bevara resonerade han. Snöstorpskyrkan gillade han. Den hade faktiskt blivit utnämnd till Sveriges vackraste kyrka. Inte som plåtkyrkan vid Nyhem. Måste vara fulaste i hela Sverige.
Han vinkade på ett känt ansikte som passerade ut från Nyhems servicehus. Syster Barbro var på väg hem och Helge vevade ner rutan och de språkade några artighets fraser.
Anna, Helges mor hade ganska nyligen slutat sina dagar på servicehuset. Barbro och hennes arbetskamrater hade gjort ett strålande arbete. Anna hade haft det så bra på hemmet. Med en klump i halsen svängde han in på ABC-gatan. Även om Anna varit mycket sjuk och att hon fick sluta sina dagar var en befrielse så saknade han henne kollosalt mycket. En mor är en mor även om hon är 92 år gammal. Ränderna går aldrig ur. Hon påminde honom bara i vintras att han skulle ta på sin mössa på sig ute. Han log för sig själv när han parkerade sin gröna Audi utanför 3 vånings huset.
Redan när han klev in på första trappsteget hörde han upprörda röster. Försökte urskilja vad som sades men det var omöjligt. Trapphuset var kalt och ostädat. Någon hade slängt en hel hög med reklam på trappgolvet. De upprörda rösterna blev tysta. Helge ringde på dörren där en av döttrarna bodde och där han antog att rösterna kom från. Han förstod att de hade hört han komma genom dörren.
Dörren öppnades av en kraftig kvinna i 40 års åldern. Hon presenterade sig som Kristina, Joel äldsta dotter. Hon hade tjockt burrigt hår och var svart under ögonen. Mascaran hade tydligen runnit av tårar. Hennes hand var klibbig och hon luktade något ofräscht. Lägenheten var stökig och spartansk. Präglat av kommunistiska slagord på väggarna. Här hade Joel satt sina avtryck.
En annan kvinna kom fram. Hon var elegantare klädd och presenterade sig som Joels andra dotter Elisabet. Hennes parfym var stark men säkert dyr. Hon var överdrivet välsminkad. Inga spår av några tårar.
- Vi är mycket upprörda ska du veta över vad den lilla slinkan har gjort, muttrade Kristina.
- Vi har inga bevis i nuläget, svarade Helge.
- Är det inte bevis nog att hon har gjort oss helt arvlösa, Vi kommer inte ärva något. Finns inte ett öre på pappas konto. Några dagar innan hans död har hon tömt hans konto. Sålt alla Getinge aktier och flera fastigheter.
Helge blev helt överrumplad över anklagelserna.
Varför hade han inte fått veta detta.
Elisabet slängde fram hans kontoutdrag.
Helge hissnade över summorna.
- Jag ska självklart kolla upp hur detta har gått till. Så mycket pengar och affärer så krävs ju alltid underskrifter av båda.
De satt i köket och Helge tappade fokus totalt. Det störde honom att så viktiga uppgifter inte hade kommit fram. På köksbordet låg en sliten och uppslagen bok. Någon har läst boken hur många gånger som helst. Helge sneglade och läste så gott han kunde. Det var en dikt samling av Karin Boye. En dikt var inringad med svart tusch, Osårbarhet:
Osårbar, osårbar är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död…
Kristina såg att Helge läste ur boken och plockade snabbt bort den. Tryckte den ömt i sin famn.
Log generat.
- Jag gillar också Karin Boye, ljög han. Han kunde verkligen inget om Karin Boye.
Kristina sken upp.
- Berätta om Joel. Hur ofta träffades ni?
- Vi har inte haft någon kontakt på hur länge som helst, svarade Kristina.
- När han började träffa Jennifer så slutade vi att träffas. Vi kunde inte acceptera deras förhållande, fortsatte Elisabet och de båda systrarna föll i varandras armar och grät tillsammans.
- Ingen kan förstå hur det känns när ens far plötsligt dejtar en som är yngre än sig själv. Vi trodde att gubbsjukan skulle gå över men hon förhäxade honom på något vis, snyftade Kristina.
- Vet du om att han till och med satt i fängelse för hennes skull? Kokainet var inte hans. Han fick 6 månaders fängelse och sitt rykte nedsmutsat. Hon hade en villkorlig dom redan och hon skulle säkert få 2 års fängelsestraff för narkotikabrott. Alla tror att han var ett svin. Men det var hon som förstörde honom. Oss gav han munkavel. Han var en god människa. Tidningar har bara skrivit osanningar. Gjorde ingen annan något ont.
- Förutom oss avbröt, Elisabeth.
Den ena överraskningen efter den andra dök upp för Helge.
Som så många andra hade han dragit egna slutsatser om Joel. Men vem var denna människa egentligen? Men ännu viktigare vem var hans mördare.
Ingen av döttrarna hade något alibi för mordnatten. De var båda skilda och bodde ensamma i varsin lägenhet. Pusselbitarna var långt ifrån att falla samman.
Det var dags för Helge att avsluta sin dag och åka hem till sin fru Gunvor. Dagen slutade som den hade börjat med en stark huvudvärk. Att morgondagen skulle bli ännu värre var inget att han anade Gunvor hade gått och lagt sig precis innan han kom hem. Han värmde sin favorit rätt i mikron. Fläskottlett med brunsås och potatis. Som så många gånger förut åt han sin kvällsmat ensam samtidigt som han läste Hallandsposten. Gunvor hade slitit med kvällsmaten och hoppats att de skulle få äta tillsammans. Hon klagade aldrig och stod ut med hans oregelbundna tider, överhoppade middagar och inställda fester. Slit och släp med villan och barnen när de var små. Han undrade hur hon hade stått ut alla dessa år. Jobbet hade alltid kommit i första hand. Nu skall deras liv förändras för alltid. Nu skall altanen fixas och takpannorna bytas ut. Han hade så många planer som pensionär. Fast det skrämde honom.
Hur skulle livet bli som pensionär för denna kommissarie Helge Johansson? Skulle boulespelande i Norre Katts park bli en del av vardagen. Eller skulle ha bli drabbad av svåra sjukdomar som flertalet av hans äldre kolleger hade råkat ut för. Frågorna var många när Helge somnade med huvudet på sin nackkudde i furu dubbelsängen.
På polisstation rådde en febril stämning när Helge dök upp i samlingsrummet med en kopp kaffe. Runt omkring satt personer som han aldrig sett förut. Bredvid chefen stod en man med ljust svallande hår, hans vita skjorta hade breda kragar, och en grå väst satt tajt kring hans överkropp. De svarta kvalitets byxorna var lätt utsvängda. Ett glatt vitt leende syntes i hans brunbrända ansikte. Några rynkor vid ögonen avslöjade hans ungdomliga utseende att han ändå var i fyrtio års åldern. Ögonen var så isblåa att de såg falska ut. Bredvid honom stod en man i samma ålder. Det enda som man la märke hos honom var de olivgröna ögonen som nervöst såg sig omkring i lokalen.
Helge slogs ned bredvid sin kollega Sture och inväntade chefens ord.
- God morgon mina medarbetare. Som ni ser så är vi många idag. Jag säger speciellt välkommen till Lars Sjödin och hans mannar från Stockholm. De är för att hjälpa oss med mordet på Joel.
Vi har fått klara order att det här mordet måste lösas inom det närmaste. Ni vet att staden snart kommer att invaderas av Solheim cups anhängare. Det är inte vilka människor som helst som kommer att besöka Halmstad.
Helge hade gärna replikerat den meningen med något om rika amerikaner men bet sig i läppen och teg.
Chefen lämnade över ordet till det bländvita leendet som tydligen hette Lars.
- Vi har fått fram en tydlig hot bild på Joel. Hans uttalande kring människosmugglingen på Andersberg av en viss grupp har lett till ett visst spår. Joel har polisanmält några som har mordhotat och trakasserat honom. Detta ser vi som ett hett spår. Men vi har också kopplat in vår danska kollega Jens som skall se om det finns någon koppling till en seriemördare i Danmark. För några år sedan blev tre lokala politiker mördade under bestialiska förhållande. De morden blev aldrig uppklarade. Jens kommer dyka upp under dagen. Jag förväntar mig ett gott samarbete med er här och en snabb lösning på detta brutala mord. Jag tror att vi har att göra med en mycket professionell mördare. Resultat från den rena lägenheten visar att mordet har begåtts där. Vi har säkrat några spår. Den som har städat lägenheten vet precis hur man ska rengöra en lägenhet. Men det finns alltid något att hitta. Så nu börjar vi med att arbeta. Har ni några frågor så stannar min assistent Hans Lundin kvar här och svarar så gott han kan. Han pekade på mannen med de olivgröna ögonen och försvann sedan hastigt ut genom dörren.
En märkbar tystnad lade sig i rummet.
Helge visste inte riktigt vad han skulle säga. Han första tanke var att han bara ville åka hem. Lägga sig i hammocken med en god bok och starta sitt liv som pensionär. Fanns det någon plats för honom bland alla Stockholmare.
- Har ni några frågor? Hans Lundin såg sig förvirrat omkring i lokalen.
Ingen sade något.
Alla var lika överrumplade.
- Det finns kaffe och frallor där ute, bara ta för ur förmanade chefen. Efter kaffet går vi igenom några säkerhetsrutiner.
Efter mötet kände Helge att han behövde luft. Slingrade sig förbi en antal stockholmare som trängdes i korridoren. Satte sig på bänken utanför och tog några djupa andetag. På bänken bredvid satt en ung mamma med ett spädbarn i famnen. Hon vaggade barnet och nynnade på en vaggvisa. Tårarna rann nerför kinderna. Helge visste vad som hade han hänt. Flera poliser hade pratat om det på morgonen. Hennes man hade misshandlade henne och eldat upp deras möbler. Han låg nu på sjukhuset efter ha försökt ta sitt liv. Kvinnan satt och väntade på att få skjuts till kvinnojouren. En familjetragedi.
Plötsligt vibrerade Helges mobiltelefon i bröstfickan. Det var ett okänt nummer.
Helge svarade och det tog en stund innan någon sade något.
- Hej det är Liv. Jag är väninna till Jennifer. Jag har lite information om …lång tystnad, om mordet på Joel. Kan du komma hit?. Jag är lite rädd. Jag finns hemma hos Jennifer. Skynda dig.
- Är du i fara?
- Nej, men skynda dig.
Helge körde med en rivstart från polisstationen. Trafiken var tät och vägen ut till Tylösand kändes oändlig lång. Plötsligt vänder vinden och regnget börjar dugga. Den tryckande värmen var som bortblåst. Skulle nu Solheim cup också regna bort. Detta året hade Halmstad verkligen visat sina framfötter. Kultur och jippon hade det varit i överflöd. Helge hade inte hunnit besöka en tredjedel av 700 års jubileet. Fast Marinfestivalen var något som han inte kunde missa. Han älskade gå längs Nissan och fantisera om en häftig båt. Att äga en båt var en dröm. Naturligtvis hade han åkt med i Paddan längs Nissan då den var inhyrd från Göteborg. Han hoppades verkligen att han fick chansen att göra det igen. En helt underbar upplevelse.
När han närmade sig Jennifers hus vibrerade telefonen igen. Ytterligare ett dolt nummer. Var Liv i fara? Spänningen steg i Helge.
Det var en annan välbekant röst:
- Tjenare Helge. Detta är Nyqvist från rättsmedicin. Hur har du det i Halmstad min vän?
- Helt underbart. En klar blå himmel och solen steker, skrockade Helge.
- Hörde att du har hjälp från Stockholm. Inte behöver väl du hjälp av några nollåttor.
- Självklart inte. Vad har du kommit fram till, svarade Helge självsäkert.
- Jo jag har massa smått och gott. Den här mannen hade dött ändå. Han var svårt sjuk i cancer. Jag skulle tippa på max 4 veckor kvar att leva. Han har ganska nyligen fått strålbehandling.
- Det var som fan.
- Jag har hittat DNA under hans naglar. Du får söka mördare inom…
Samtalet bröts
- Hallå, Helge ropade förtvivlat i telefonen.
Mobilen var helt död. Inte spår av liv. Förra veckan hade han tänkt att lämna in den på lagning för den la av. Men sedan hade den funkat igen. Hur kunde han vara så korkad.
Irriterat svängde han in på Jennifers uppfart. Inga bilar stod parkerade utanför.
Ytterdörren stod på vid gavel.
Han fick en känsla av att allt inte stod rätt till. Kliade sig i nacken och smög upp för trappen. Kikade försiktigt in. På golvet låt en bylte. Bredvid låg en omkullvält blomkruka och någon form av aluminium låda.
Han hade ingen aning om hur Liv såg ut. Men han antog att det var hon som låg på golvet.
Försökte se om hon andades.
Men han var för långt ifrån. Han säkrade sin pistol och närmade sig byltet.
Pulsen ekade i hans kropp. Pupillerna vidgades och armhålorna fuktades.
Huset var tyst och öde.
Med lätt steg var han framme vid byltet. Sattes sig på huk. Den mörkhåriga kvinnan andades och kved något.
- Är det någon mer härinne?
Kvinnan öppnade sina ögon och pekade uppåt mot andra våningen.
Helge skulle precis resa sig upp när han fick ett slag i huvudet bakifrån.
Slaget var markant och golvade honom direkt.
Men inte tillräckligt hårt för att få honom medvetslös.
Med all kraft han hade kravlade han sig upp.
Vände sig mot förövaren.
- Du..
Förövaren var beväpnat med ett basebollträ.
Helge drog snabbt sitt vapen.
- Lägg ner basebollträt. Jag tvekar inte att använda mitt vapen.
Från ytterdörren hördes små lätta steg.
Jennifer var på väg in genom dörren.
- Jennifer, Gå här ifrån väste förövaren. Jag ska avsluta det här.
Jennifer såg genom dörren vad som höll på att hända.
- Det är över nu. All kommer att bli bra. Kom så pratar vi, svarade Jennifer.
Helge vet inte riktigt hur länge de stod i hallen och bara såg på varandra.
Tiden tycktes stå stilla.
Jennifer gick tillslut in genom dörren.
Helt orädd gick hon fram till förövaren och sa:
- Du ska få en glass. Kom så berättar vi för polisen om vad som hände.
Joels barnbarn Stefan la ner basebollträt och Jennifer tog honom i sin famn.
- Allt kommer att ordna sig.
- Jag älskade honom så mycket. Han fick inte dö för mig. Jag blev så arg när han berättade att han snart skulle dö i cancer. Jag tog grillspettet och bara stack. Blodet bara sprutade. Det var inte meningen, snyftade han.
Stefan var som ett litet barn i en halv vuxen mans kropp. Kärleken till sin döende morfar fick ett drastiskt slut. Joel hade varit som en far åt honom. Hans egen far hade aldrig klarat av hans handikapp och övergav honom i tidig ålder. Det var Joel som lärt honom simma vid handikappbadet och läst godnattsagor. Funnits vid hans sida när han varit sjuk.
- Han ringde mig mitt i natten och vi var tvungen att hjälpa honom. Liv har en städfirma så det var lätt att få rent i lägenheten. Det var ett helvete att få honom ut ur lägenheten. Som tur var så kom en störtskur av regn och torget var tomt och öde. Vi skulle egentligen slängt kroppen i havet. Men bilen stod för långt bort. Vi hade panik och det blev bara pannkaka av allting. Tjuren stod bara där framför oss och vi hängde upp honom för att rikta misstankarna åt ett annat håll. Det var inget planerat eller överlagt mord. Joel ville inte berätta för någon att han var sjuk. Ville inte ha en massa medlidande. Men Stefan, vi visste att det skulle bli svårt för honom. Joel var tvungen att berätta det. Men ingen trodde att han skulle reagera så.
- Varför tömde ni hans konton? Det finns inga pengar kvar på Joels konto.
- Vi har öppnat en fond. En fond till barn med svårigheter. Sedan har vi tryggat Stefans framtid. Det var Joels enda önskan.
Helge suckade tungt. Ännu ett tragiks familje öde.
Helge visslade glatt när han vandrade sakta hem över stora torg. Milles statyn var rentvättad och ett blomm hav och ljus prydde marken framför. Han sneddade över biblioteket och Östras bröds ljuvliga dofter nådde hans näsa. Kunde inte låta bli att slinka in i butiken och köpa några onyttiga kakor. Samtidigt i en annan del av Halmstad hade hans frun Gunvor satt på kaffe och väntade ivrigt på sin mans hemkomst.
Skriv gärna vad ni tyckte om den.
Hej Knekt och Rosé...
kinect. Men naturligtvis är det kinect vi har spelat.
Ni vet man står framför tv och är kontrollen själv.
Jättekul spel men rätt svårt. Jag är urdålig på dansspelet.
Men jag vann i bowlingen. Sofia och Aliev dök upp igår så det blev lite
spelande.
Jag fick låna barnen en stund så det fick träffa sin storasyster.
På kvällen gick vi ut tillsammans med Jörgen på Restaurang Pio.
Mycket god mat. När vi kom hem drack vi lite Rosévin och
spelade som sagt kinect. Vissa går kanske in lite mer för spelet
än andra. Roligt hade vi alla fall. Lite konstig känsla att ha en
vuxen dotter man kan dricka vin och ha trevligt med. Jag är
så oerhört stolt över henne. Fått jobb och bostad nu i Lund
efter sina studier. Hon får jobba med det som hon är
utbildad till. Ambitiös och drivande.
En annan rolig sak som hände i går var att jag fick visa leg
på systemet. Jag blev så himla glad.
Idag är jag ganska trött men har varit ute och fotografera
blommor hos en jobbarkompis som har en fantastisk trädgård.
Massor av pioner. Hon bjöd på kaffe och rundvandring.
Tack Annelie. Nu har barnen kommit och det blir nog pizza ikväll.
Stiligt par. Jasmine lite tramsig i bakgrunden.
Ett annat stiligt par.
God planka på Pio.
Nya sommar kläder.
Ett smak prov från Annelies trädgård. Har några bilder att redigera nu.
Blixtrar och dunder, magiska under.
går genom hela kroppen. Försöker fokuserar
blicken på klockradion. Siffrorna blinkar
frenetiskt på 00.00. Har jag hamnat i twilight
zone? Vad är det som händer? Det tar några
långa sekunder att inse att braket man vaknat av
är åskan. Inget dåligt åskväder som drog fram i natt.
Tur man vaknade och kunde ställa om klockradion,
då det tydligen varit strömavbrott. Lite svårt att
somna om igen. När jag vaknar på morgonen fungerar
varken, tv, telefon eller internet. Som tur är så var
det bara ett kort avbrott. Allt funkade när jag kom hem.
Annars har jag fortfarande lock för örat. Men det
är mycket bättre. Var ganska trött i går när jag
jobbade men det var nog mest värmen och lite
sena nätter den senaste tiden.
För att relatera till överskriften, magiska under.
Mysiga och härliga dagar tillsammans med barnen,
Jörgen och hans son. Jag har ätit och mått gott, så
jag känner mig alldeles fyrkantig. Jörgen är verkligen
duktig på att laga mat. Riktig gourmet kock. Nu får jag nog sätta fart
på att röra på mig igen. Så man inte lägger på sig
mer trivselvikt.
Vi var hos några himla trevliga kompisar till Jörgen häromdagen
och då dök det hederliga gamla spelet Alfapet upp. Så
dålig jag var på det. Kul att spela men svårt.
Det hade jag alldeles glömt bort hur svårt det var.
Jag fick storstryk så klart. Tur man inte är en dålig förlorare.
I kväll bjöd trevliga Lena på supergod sallad ute vid Grötvik. En
jättetrevlig pratsund och fotorunda. Tack Lena.
Grötvik.
Hagbard 1928
Fina präskragar fanns det.
Nu borde jag städa för i morgon blir det styrelsemöte med
fotoklubben hemma hos mig.
Va???
Fick öroninflammation och bihåleinflammation häromdagen.
Hela huvudet ekar som i en tunna och det känns som hela
havet brusar inne i mitt öra. Har fått fyra olika mediciner.
Pencillin, avsvällande och två olika sprayer. Känns som inget
hjälper. Visserligen lite piggare idag. I går låg jag på soffan
hela dagen. Som tur var hade vi bestämt att ungarna skulle
vara hos sin pappa i går. Idag är vädret fint och ungarna
har en massa kompisar att leka med. Nu förstår jag hur det
är att vara hörselskadad. Jättejobbigt när alla ungarna
stojar och stimmar samtidigt. Orkade inte gå till jobbet idag.
Ska försöka ta mig ut och handla lite i alla fall. Lite tomt
i kylskåpet.
Härliga sommar ute idag.
Lite blommor har jag i trädgården.
Inte bara blommor som växer vilt hos mig.
