carinasfoto

Har läst tillbaka på min blogg och tänkt sumera året som gått. Året började bra med husköp och renovering. Vi har varit så duktiga. Hösten har varit lång och de två senaste månaderna har varit kaotiska och smärtsamma.

En dejau likande händelse har kommit i kapp i mitt liv och min energi är uttömd. Jag kan bara hoppas på ett bra 2015 och försöka hitta framtidstro och se till att man kan börja njuta av livet igen. Jag lämnar ett jobbigt 2014. Jag har världens bästa familj. Min älskade Jörgen som jobbar och sliter. Min stora dotter Sofia som sätter politik och sina syskon i främsta rummet. Brinner för vad hon tror på. Jasmine som är en kämpe utan dess like. Finns någon ingen som den tjejen. Casper min hjälte som kämpar på i vått och torrt. Wiktor som finns med oss. Min mamma och pappa med deras respektive som man alltid kan ringa när som helst. Vänner och facebook vänner som hör av sig med värmande ord. Tack för att ni finns. Min älskade Mille som jag fasar över hans reaktion i kväll med alla fyrverkerier.

En smutsig blå keps på sniskan. Ett par rödsprängda men hoppfulla ögon glittrar under en stripig lugg. Gluggen och de blekta sjömans tatueringarna vittnar om ett hårt liv. Ett varmt leende sprids när jag kliver in i det stökiga rummet.

- Äntligen är du tillbaka! Trodde nästan du hade glömt mig bort, viskar den hesa rösten i mitt öra när jag får en varm kram av den gamla mannen.

Berättar att jag varit sjukskriven för min onda fot och berättar om min olycka.

-Så bra att du är tillbaka. För jag har något viktigt att berätta.

Nyfiket sätter jag mig på hans rullator framför hans patientsäng.

En svart kattunge kryper upp i hans famn och börjar spinna.

-Jag är en dålig människa, fortsätter han.

- Vad menar du?

- Jag är alkoholist. Tårarna börjar rinna nerför hans rynkiga ansikte.

- Men man är ingen dålig människa för att man är alkoholis,t mumlar jag fram. Lite överrumplad över hans bekännelse. Det är ju en sjukdom. Kanske du har gjort dåliga val i ditt liv men det gör dig inte till en dålig människa.

- Jag är 85 år och min fru gick bort för några år sedan. Nu har jag förstått att jag varit alkoholist i princip hela mitt vuxna liv. Ingen har någon sagt till mig att jag har varit alkoholist. Alla har vetat men inget har sagt något. Nu kan jag inte förändra mitt liv längre. Jag kan inte be min fru om ursäkt. Hon har skämts över mig flera gånger. Du och jag började prata för några veckor sedan och detta har fått mig att fundera. Jag trodde jag var döende och du sa att jag inte var det. Min son sa till mig att nu måste jag börja äta igen. Jag ville straffa mig själv. Nu förstår jag varför. Jag har slutat att dricka och nästa vecka kommer en präst och jag ska berätta att jag är alkoholist. Jag måste bikta mig.

 

Jag ser hur ansiktet ändrar sig till en varm och lugn person. Hur kan det vara möjligt.? Även jag visste att han var alkoholist. Alla har pratat om det. Men ingen har sagt något. Nu är han 85 år och det är ganska sent att börja ändra sitt liv.
Jag blev väldigt berörd av mannens bekännelse. Som ni förstår har jag ändrat lite hur han ser ut för att ingen ska förstå vem det är. Jag har ju sekretess. Men jag kände att jag behövde dela med mig av hans historia. Tänk om någon tagit tag i det hela för många år sedan. Berättat att han faktiskt är alkoholist. Känner du någon i din omgivning som dricker för mycket? Våga ställa de mot väggen. När man är 85 år är det alldeles för sent.

Innan jag går övertygar jag honom att han inte är en dålig människa. Att hans barn fortfarande står vid hans sida och att det är lika viktigt att han förlåter sig själv som att gud ska förlåta honom.