carinasfoto

Du känner den varma spotlighten i ansiktet.
Dina händer är alldeles varma och hjärtat slår
i hundraåttio.
Publikens jubel tycks aldrig ta slut.
Ridån har gått ned över den svarta scenen och
den lite stickande röken i halsen börjar försvinna.
Jag har ingen aning om hur det känns att stå på
en scen och spela teater egentligen. Kan knappt föreställa mig
hur det känns. Men idag har jag fått ett unikt tillfälle
och varit med under repetitionen av en pjäs.
I en halvsliten abflokal kunde jag få ta del
av en monolog mellan två skådespelare som övar för
en teaterpjäs som skall sättas upp till våren.
De var så duktiga. Jag bara slets in i handlingen
och kunde se allt framför mig trots inga kostymer eller
rekvisita. Fotokompis Spaider
är det som har dragit in mig i något som jag inte har en
aning om hur det ska sluta. Förhoppningsvis kommer
vi att få ihop några bra foton och hjälpa till med att
få fram budskapet och locka publiken till en
som jag tror en helt fantastisk teater.

Uppvärmning först ute på gården. Pontus försöker fånga in sin
motspelares kastade känslor.

Det gäller att fånga in vad den andra uttrycker. Jag blev väldigt
fascinerad över hur viktigt det är hur man uttrycker sina monologer.
En annan känsla i meningen så får storyn en helt ny innebörd.

Linda var helt fantasisk på att fram alla möjliga känslor i ett par korta
meningar. Jag kunde verkligen känna den smärta hon förmedlade.

Den stora kuggen i navet, Jan-Erik som skrivit manus tillsammans
med Pontus. Imponerande hur han fick storyn i sin riktning med olika
infall.

Jag håller verkligen tummarna för detta duktiga teatersällskap.
Vill gärna sitta på första parkett vid premiären.