carinasfoto

varför jag inte bloggat så mycket den sista tiden så beror det på datorstrul. Båda min och Jörgens har krånglat. Nu fungerar Jörgens mac i alla fall. Sedan började vår semester inte så bra. Jörgen har plågats av sitt diskbråck och haft det jättejobbigt. Börjar äntligen bli lite bättre nu. Jag har haft ont i min armbåge men det har inta alls varit så jobbigt som det varit för Jörgen. Mille far runt som ett yrväder och ungarna bråkar och man känner sig som familjen Taikon. Känns som jag bara varit en sur tjatig gammal morsa. Men jag kan verkligen bli sur på denna barnaskara som bara vill sitta och häcka framför datorn. Inte resa sig upp och göra ett handtag. Jag fick värsta utbrottet igår och nu får det faktiskt bli andra bullar av. De tror att världen bara snurrar kring dem och deras mobiler och datorer. Citat från ett barn i går " jag har inte fått göra på datorn på hela dagen" Dock suttit 3 timmar på morgonen och var sedan ute och badat hela eftermiddagen på brottet. Precis som det var ett straff att få åka och bada. .

 

Då var det dags för fyra veckors semester. För första gången har jag inte planerat in något på hela semestern. Eftersom vi har vår lilla valp så känner man sig lite låst. Lite svårt att hyra stuga eller bo hotell med en valp som inte riktigt är rumsren. Vissa dagar går det jättebra. Kan gå flera dagar utan olyckor. Vi får försöka göra det bästa av dagarna. Ta endags utflykter. Vi har inte ens planerat in midsommar. Känns lite tråkigt att inte ungarna hemma denna vecka. De slutar på fredag. Först tog jag bara tre veckor eftersom de lagt semesterperioderna så dumt. Jag vill ju vara ledig med barnen. Men eftersom vi fick Mille så la jag dit denna veckan med.

Runt omkring trängs människor. Men för en stund så blir man ett med musiken. Vi står där framme vid scenen. Casper sitter förståss i sin rullstol. Marken gungar av musiken och dånar lite lätt i öronen. Texten river i hjärtat.

" Ge inte upp" Jag sneglar på Casper som ser lite ledsen ut. Han kan inte le för han har ett munsår i munnen. Jag ryser i hela kroppen och tårarna börjar rinna. Vet inte varför jag blev så känslig när fantastiska Thomas Di Leva rev av sina låtar på Andersbergsfestivalen.  Jag har gillat Tomas Di Leva sedan han var med i barnprogrammet med en på klistrad lock i pannan typ 87. Casper får snabbt en ny favoritartist och nynnar med i låtarna. Folk som trängs runt om aktar sig så han kan se. Vakterna erbjuder att han ska få komma fram och se bättre. Men han vågar inte.