carinasfoto

En oändlig tystnad...Små grenar från olivträden som vajar lätt i vinden.
Stekande sol och nakna fötter. Ett paradis eller helvete?
Ett hjärtskärande skrik som bryter stumheten.
Blod som sliprar längs den kala stenmurarna. Upprepande gevärsskott
som viner i luften. Ja ungefär så började filmen vi såg i går.
Nawals hemlighet. Ett gripande kvinnoöde i mellanöstern som berör
och hänger kvar i ens tankar. Hur grymt kan ens liv bli egentligen,
bara för att man är kvinna och föds i ett annat land. Jag är så
tacksam att jag lever här i lilla Halmstad. Man kan ju inte ha det bättre.
Jobb, bostad, underbara barn och den underbaraste mannen i mitt liv.
Som krydda på moset har jag fått i gång mitt internet idag. Nu funkar allt
igen. Någon tekniker har fixat det utifrån och jag fick ihop alla
sladdar som blivit till ett getingbo efter all support via telefon. Dra ut
ut den gula sladden. Sätt in den i den grå dosan istället. Dra ut och vänta i
15 sekunder, ja ni vet. Jag trodde aldrig att jag skulle få ihop det igen.
Trodde att en tekniker skulle komma in min lägenhet och fixa till getingboet.
Men det gick tydligen utifrån.

Mycket sevärd film tyckte både jag och Jörgen.
Ja man behöver skaka om sig själv ibland.
Ni fortsätter väl och rösta på min bild?
Inte mycket kvar nu. Den andra bilden har säkert gått om
medan jag skriver dessa ord för den var bara några röster ifrån.
Snyft. Men som sagt jag har ett underbart liv.