Varning...
Ja det är väl lika bra att jag varnar er för att läsa vidare. Gillar ni inte gnäll och tyck synd om mig själv propaganda så är det lika bra att ni slutar att läsa nu. För jag är inget roligt sällskap, lätt irriterad och har lite tappat gnistan. Ni vet min dumma fot som jag skadade när jag ramlade. Läkaren sa att det skulle ta en vecka och sedan skulle allt vara bättre. Han hade väldigt fel. Jag har fortfarande asont och kan inte gå eller köra bil. Fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna ta mig till jobbet i måndags, Beställde til till vårdcentralen och tänkte mig lite värktabletter och sjukgymnastik. Läkare sa faktiskt "herregud" när hon såg min fot. Den är nu blå ända ner till lilltån och upp mot vaden. Nästan hela foten runt. Hon skickade mig på en ny röntgen som inte visade något. Hon sjukskrev mig i två veckor och jag får inte börja med någon träning förrän tidigast måndag. Har fått antiinflammatoriska värktabletter. För att få ned svullnaden tillsammans med en hård lindning. Hon sa att denna typ av skador ser man på fotbollspelare och med mycket hård kraft. Helt otroligt att man kan skada sig så hårt bara på att springa några meter.
Min underbara mamma kom ner förra veckan och fick hjälpa mig med allt möjligt. Hjälpte till att ordna kalas till Casper som fyllt år. Denna veckan hade jag också behövt lite hjälp. Men allt löser sig på nått vis. Mille har som tur var börjat på dagis och är trött på kvällarna. Tyvärr är han bara det mån, tis och onsd. Får hoppas att någon vill gå ut med honom de närmaste dagarna. Jörgen gör så gott han kan. Men han har ju ett helt företag att driva.
Mille är ju inte precis någon soffpotatis. Både han och jag älskar att vara ute och gå och röra på oss. Känner att jag blir helt deprimerad av att sitta här hemma. Jag jobbade två dagar förra veckan och det var ett rent helvete och nu måste jag vara hemma tills det känns bra. Så det är bara att bita ihop. Försöka peppa mig på något vis. Det lustiga var att bara dagen innan det hända så stod jag och pratade med en person om hur livet bara kan förändras från den ena dagen till den andra. Jag tänkte då att jag redan hade haft otur och nu skall allt vända. Ni vet tån och magsjukan.
Att det skulle bli så jobbigt bara för att man trampade snett. Helt plötsligt bli beroende av att andra hjälper en. Jag har så svårt att ta emot hjälp och vill vara så självständig som möjligt. Om någon räcker ut en hand så är det inte alltid jag tar den. Varför är man så dum? Jag vill bara inte att andra ska slita för mig eller göra något extra. Jag hjälper hellre andra. Men dessa dagar har jag fått svälja min stolthet och faktiskt tagit emot hjälp.
Ja det är väl löjligt att deppa ihop för en fot. Ni behöver inte vara oroliga för jag reser mig alltid igen. För jag är ingen loser.
Snart så springer jag fram och ska dansa en hel kväll. Mille ska få sina långpromenader och jag ska kunna åka till jobbet och handla när jag vill. Hoppa in i duschen och jaga ifatt Mille när han stulit min sko. Ut och leka med barnen och kanske till och med spela fotboll. Men kanske inte gör något av detta denna veckan. Men snart, jag ser ljuset.
Tack alla som orkat läsa hit.
Kommentarer
Trackback
