carinasfoto

Så faller jag omkull. I flera dagar förra veckan kändes allt som motvind och att jag skulle falla om någon blåste blåste på mig. Men Inte ens de starka vindarna fällde mig. Men i måndags när jag satt med min blå vita kaffekopp med texten Time for Coffe på så snurrade marken under mig. Halsen blev alldeles tjock och det stramade i bröstkorgen. Jag skulle skynda mig till jobbet och klockan bara tickade på. Helt plötsligt så rann bara tårarna. Det fanns ingen hejd på det. Vankade fram och tillbaka i köket. Tog telefonen och ringde min mamma som blev helt förtvivlad och undrade vad som hänt. Inget hade ju egentligen hänt. Allt bara rann över. Efter några tröstande ord både från min mamma och Jörgen så åkte jag ändå till jobbet. Jag tänkte jag måste sätta på autopiloten. Gick in till min chef och sa att jag egentligen inte mådde så bra. Men någonstans fick jag styrkan ifrån att kämpa vidare. Dagen innan hade jag lämnat barnen till deras pappa. De har varit extra länge hos mig och det kändes så vansinnigt tomt efter de.

 Självklart åker man till Värmland när brorsan fyller 50 år. Min fyra år äldre bror Roffe fyller 50 år i morgon egentligen, men vi firade honom i går. Det blev en kort och intensiv resa till Värmland. Där fanns massa härlig snö och barnen och Mille blev så lyckliga.

 

Har läst tillbaka på min blogg och tänkt sumera året som gått. Året började bra med husköp och renovering. Vi har varit så duktiga. Hösten har varit lång och de två senaste månaderna har varit kaotiska och smärtsamma.

En dejau likande händelse har kommit i kapp i mitt liv och min energi är uttömd. Jag kan bara hoppas på ett bra 2015 och försöka hitta framtidstro och se till att man kan börja njuta av livet igen. Jag lämnar ett jobbigt 2014. Jag har världens bästa familj. Min älskade Jörgen som jobbar och sliter. Min stora dotter Sofia som sätter politik och sina syskon i främsta rummet. Brinner för vad hon tror på. Jasmine som är en kämpe utan dess like. Finns någon ingen som den tjejen. Casper min hjälte som kämpar på i vått och torrt. Wiktor som finns med oss. Min mamma och pappa med deras respektive som man alltid kan ringa när som helst. Vänner och facebook vänner som hör av sig med värmande ord. Tack för att ni finns. Min älskade Mille som jag fasar över hans reaktion i kväll med alla fyrverkerier.

En smutsig blå keps på sniskan. Ett par rödsprängda men hoppfulla ögon glittrar under en stripig lugg. Gluggen och de blekta sjömans tatueringarna vittnar om ett hårt liv. Ett varmt leende sprids när jag kliver in i det stökiga rummet.

- Äntligen är du tillbaka! Trodde nästan du hade glömt mig bort, viskar den hesa rösten i mitt öra när jag får en varm kram av den gamla mannen.

Berättar att jag varit sjukskriven för min onda fot och berättar om min olycka.

-Så bra att du är tillbaka. För jag har något viktigt att berätta.

Nyfiket sätter jag mig på hans rullator framför hans patientsäng.

En svart kattunge kryper upp i hans famn och börjar spinna.

-Jag är en dålig människa, fortsätter han.

- Vad menar du?

- Jag är alkoholist. Tårarna börjar rinna nerför hans rynkiga ansikte.

- Men man är ingen dålig människa för att man är alkoholis,t mumlar jag fram. Lite överrumplad över hans bekännelse. Det är ju en sjukdom. Kanske du har gjort dåliga val i ditt liv men det gör dig inte till en dålig människa.

- Jag är 85 år och min fru gick bort för några år sedan. Nu har jag förstått att jag varit alkoholist i princip hela mitt vuxna liv. Ingen har någon sagt till mig att jag har varit alkoholist. Alla har vetat men inget har sagt något. Nu kan jag inte förändra mitt liv längre. Jag kan inte be min fru om ursäkt. Hon har skämts över mig flera gånger. Du och jag började prata för några veckor sedan och detta har fått mig att fundera. Jag trodde jag var döende och du sa att jag inte var det. Min son sa till mig att nu måste jag börja äta igen. Jag ville straffa mig själv. Nu förstår jag varför. Jag har slutat att dricka och nästa vecka kommer en präst och jag ska berätta att jag är alkoholist. Jag måste bikta mig.

 

Jag ser hur ansiktet ändrar sig till en varm och lugn person. Hur kan det vara möjligt.? Även jag visste att han var alkoholist. Alla har pratat om det. Men ingen har sagt något. Nu är han 85 år och det är ganska sent att börja ändra sitt liv.
Jag blev väldigt berörd av mannens bekännelse. Som ni förstår har jag ändrat lite hur han ser ut för att ingen ska förstå vem det är. Jag har ju sekretess. Men jag kände att jag behövde dela med mig av hans historia. Tänk om någon tagit tag i det hela för många år sedan. Berättat att han faktiskt är alkoholist. Känner du någon i din omgivning som dricker för mycket? Våga ställa de mot väggen. När man är 85 år är det alldeles för sent.

Innan jag går övertygar jag honom att han inte är en dålig människa. Att hans barn fortfarande står vid hans sida och att det är lika viktigt att han förlåter sig själv som att gud ska förlåta honom.

 

Ett fyrfaldigt hip hip hurra för min underbara och duktiga Sofia som fyller år i dag. Tänk att hon är 26 år och lever sitt eget liv uppe i stockholm. Tyckte det inte var länge sedan som hon gick runt i sin farmors högklackade skor och släpade runt sitt rosa täcke överallt. När hon var liten var det viktigt med kläder och skor. Tror det är en viktigt bit fortfarande.

Jag har alltid sagt sedan hon var liten. Fia, du är bäst. Jag visste att hon skulle gå långt i livet. Men hon har inte fått något gratis. För hon har alltid på kämpat så hårt för att nå sina mål.

Sofia Lund, Jag älskar dig så mycket och jag är så stolt över att du är den du är. Fortsätt av vara dig själv och glöm inte att njuta av livet ibland. Unna dig chips och en bra film på tv då och då. Du är värd så mycket i livet. Jag önskar att jag kunde ge dig allt. Speciellt en lägenhet i Stockholm. Men jag finns här för dig även om du är långt borta  så finns du nära mig och jag tänker på dig hela tiden. Du ligger så varmt i mitt hjärta.

Ja det är väl lika bra att jag varnar er för att läsa vidare. Gillar ni inte gnäll och tyck synd om mig själv propaganda så är det lika bra att ni slutar att läsa nu. För jag är inget roligt sällskap, lätt irriterad och har lite tappat gnistan. Ni vet min dumma fot som jag skadade när jag ramlade. Läkaren sa att det skulle ta en vecka och sedan skulle allt vara bättre. Han hade väldigt fel. Jag har fortfarande asont och kan inte gå eller köra bil. Fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna ta mig till jobbet i måndags, Beställde til till vårdcentralen och tänkte mig lite värktabletter och sjukgymnastik. Läkare sa faktiskt "herregud" när hon såg min fot. Den är nu blå ända ner till lilltån och upp mot vaden. Nästan hela foten runt. Hon skickade mig på en ny röntgen som inte visade något. Hon sjukskrev mig i två veckor och jag får inte börja med någon träning förrän tidigast måndag. Har fått antiinflammatoriska värktabletter. För att få ned svullnaden tillsammans med en hård lindning. Hon sa att denna typ av skador ser man på fotbollspelare och med mycket hård kraft. Helt otroligt att man kan skada sig så hårt bara på att springa några meter.

Efter en tuff vecka med 7 arbetsdagar på raken så såg jag fram emot en nästan en hel vecka ledigt. Ungarna har höstlov och vi skulle ha så kul. Idag surar jag för ett litet snedsteg, så är allt annorlunda. Tänk att en liten tå skulle få en helt ur balans. Slog i mellantån i sängbenet i går. Gjorde ont som satan. I morse var den blå och svullen och pekade åt fel håll. Tänkte först att det inte var någon fara men efter lite övertalning så åkte jag till vårdcentralen och visade upp den. Ingen fara sa doktorn och tejpade till den. Läkaren frågade också hur det var med Casper och jag kan aldrig glömma hennes ord när han var liten och jag försökte påtala att något var fel. "Alla barn blir ju inte atleter" som hon sa. Jag fick tjata mig till en remiss. När jag satt där idag och berättade om att han hade problem med hjärtat och hade andningsmasken så höll jag på att bryta ihop i storgråt. Men jag bet mig i läppen och höll allt inne. Hon skulle inte få se mig svag. Vet egentligen inte varför det var så viktigt.  Bara så det kändes. Kanske därför jag fick för mig att skriva av mig här på bloggen. Har en liten förkylning i kroppen och trötthet blandad med en öm tå har fått mig på dåligt humör. Att träffa just den läkaren gjorde inte saken bättre.

Häromdagen så var jag lite arg på Casper och höll en lektion om bortskämda barn och fattiga barn i Afrika. Jag kommer egentligen ihåg varför jag var arg. Men jag kommer aldrig glömma Caspers ord.

"Fatta hur rädd jag är, mamma" Jag har en sjukdom som jag inte fått namn på och jag har ingen om vad som ska hända med mig. Förstod att han syftade på om han hur länge han skulle leva.  Förklarade att han att växer och frodas och utvecklas på alla sätt och vis. Försökte lugna honom. Men orden har etsat sig fast i mitt hjärta. Så lätt att bara tänka min egen oro och känslor för hans sjukdom. Han fyller nio till hösten och vi har fortfarande inte fått alla svaren. Just nu väntar vi på svaret på ett forskningsprov som skulle ta ett halvt år att få svar på.

Det rör sig en dyster kallfront genom det varma Sverige. I flera veckor har vi haft en underbar sommar och man glömmer så lätt att det finns en vardag. I våras blev vi alla på det klara att det drar en nationalistisk anda över Sverige. Åkesson och hans parti fick framgång i  EUvalet. Nu när hösten snart är här så känner jag en stor oro inför valet. Vart är Sverige på väg? I flera europeiska länder drar nationalisterna framåt. Många tycker säkert att jag är pinsam och kanske till med skämmig för det jag gör. För jag kan inte sitta och titta på och inte göra något. Hur kan jag påverka Sveriges framtid. Självklart ska jag gå och rösta och absolut inte på Sverigedemokraterna eller något annat rasistparti. Jag kan också påverka min vänkrets. Som de flesta andra så har jag ju Facebook. Om jag ser att någon sympatiserar med just Sverigedemokraterna eller något att rasistparti så plockar jag bort dem som vän. Genast blir det diskussioner om att jag vill plocka bort sådant. Vi har ju demokrati i Sverige. Man får rösta som man vill. Jag tycker det är fruktansvärt att det i dagens samhälle finns parti att rösta på som står för en invandrarfientlig politik.

Vill vi ha politiker som uttalar sig så här: Från en förtroende vald i en Smålandskommun: "Köpte nyss en AK47:a utifall en svarting angriper mig".
"Ni kan stanna där. Sverige är inte längre ert hem, detta land som byggts på kristen grund!" citat Åkesson

 

Varför jag för en kamp på min Facebooksida och retar upp mina vänner kan man ju undra. Kanske för att jag har sett och hört en hel del. Jag jobbar som sjuksköterska och ett möte med en äldre kvinna har satt sina spår. Hon låg på sin dödsbädd och visade sina tatueringar. Hon var stämplad för livet från ett koncentrationsläger. På knagglig svenskpolska tog hon hårt min hand och sa: "Låt det aldrig hända igen." Det kan hända igen om ingen gör något i tid. Hon berättade om sin syster som gasades ihjäl och föräldrarna som hon aldrig återsåg. Ett annat möte med en kvinna som har också satt sina spår. Hon jobbade på nazisternas sida. När hon var knapp tonåring så stod hon på led för att bli skjuten. Med förbundna ögon hörde hon skott efter skott och sedan blev allt tyst. Hon  hade överlevt eftersom hon och hennes bror var blonda och vackra. Pappan jobbade på kommunen och om de samarbetade så blev hon skonad. Hon berättade om alla som bad på sina knän för att bli skonade. Hon gjorde bara sitt jobb när hon hjälpte till att få ut dem ur husen. Hon led av så dåligt samvete att hon blev svårt psykisk sjuk. Trodde hon skulle bli ihjälgasad. Det är länge sedan dessa kvinnor dog. Nu finns det knappt några kvar som kan berätta hur det verkligen var. Vi kommer glömma.

Många tycker att vi ska stoppa invandringen för de är bara lata och tar våra jobb. En belastning för samhälle. Det är bara de rika som kan ta sig hit.  Jag hade en arbetskamrat som berättade hur hennes farfar blev nedgrävd i marken så bara huvudet stack upp. Sedan körde militärerna över hans huvud tills han dog. Hon var ganska liten när det hände men hon kan aldrig glömma det. Hon var den snällaste och arbetsammaste vi hade på den fabriken. Jag har hört historier om Somaliska tioåriga flickor som blivit våldtagna och misshandlade och gör allt för att passa in i det svenska samhället. De har svårt att lita på vuxenvärlden. En pistol mot huvudet var en del av vardagen. På nära håll har jag hört om försvunna barn som sedan dyker upp spetsade på pålen med huvudet i deras hemländer. De flyr för sina liv och försöker anpassa sig här i Sverige. Sedan äter vi deras pizza och kebab och låter dem städa våra toaletter. Jag har mött en läkare som mockat hästskit och jobbade på en grisfarm. Hans dröm var att få återuppta sitt yrke. De har tappat mycket på vägen och många av sina släktingar. Så jag kan inget annat än försöka hjälpa dessa människor så att de ska trivas i vårt vackra land. Jag tänker inte umgås med människor som inte kan se det rätta människovärdena. Jag väljer att plocka bort vänner som tror på rasitiska partier eller på något sätt sympatiserar med grupper med kränkande åsikter. För att påverka kan man börja på hemmaplan. Våga göra likadant du med. Man kan självklart låta de vara kvar och försöka tala de till rätta och visa sin ståndpunkt mot rasism.

Jag har ju alltid älskat campinglivet och när Jörgen frågade om vi skulle köpa husvagn så var jag direkt med på noterna. Vi hittade en gammal häck på blocket och fyllde den med ungar och kärlek. Första övernattningen gjorde vi på tomten. Man måste ju testa sig fram. En miss vi gjorde var att inte kolla upp kylskåpet. Vi har inte fått igång den under vår resa. Fungerade en natt och sedan har vi bara haft det kallt i frysfacket. 34 graders värme pallade inte kylskåpet för. Fått många tips nu från en jätterolig facebook sida som heter Husvagn och campingfantasterna hur vi ska lösa kylskåpsmysteriet.

 Idag är det ingen vanlig dag för det är Jasmines födelsedag. Jasmine fyller 11 år.

 

Det känns verkligen jättebra. Nu har vi det värsta bakom oss. Den tuffa veckan är över. Precis dagarna innan flytten så fick jag jätteont i knät och lite ont överallt. Blev superförkyld och det var så jobbigt att flytta och slutstäda på Väderögatan. Vilken tur vi fick så god hjälp. Speciellt av min mamma som kom ner och hjälpte till i flera dagar. Men tufft har det verkligen varit. Rörigt och stökigt har vi det men under kontroll.  Det enda jag saknar just när en diskmaskin. Hatar att diska för hand. Får se hur mycket pengarna räcker till.

 

När kroppen sviker så får man sig en tankeställare. Sedan vi tog över huset i april har vi kört på i 210 knutar. Så otroligt mycket att göra på kort tid. De har kostat tårar, blod och pengar. Men det har samtidigt varit så himla roligt. Man känner sig som en del av arga snickaren eller äntligen hemma. Vi har varit så duktiga jag och Jörgen. Självklart våra barn med som varit så duktiga och förstående för allt slit. Kände i helgen att min kropp börjar ta stryk. Trött och öm i hela kroppen. Drog i mig en red bull i söndags men tvärslocknade ändå. Kämpade mig till jobbet i går men idag kom jag inte ut till bilen. Satt med mackorna i handen och tårar i halsgropen och ringde jobbet. Fick sjukskriva mig. Vi är så nära nu och vi har mindre än 14 dagar kvar av så mycket slit. För sedan kan vi dra ner på tempot. Legat på soffan och tröstätit Casper kvarglömda Toblerone och säg inget men två nävar chips också. Sovit och tittat på både våra värsta år och våra bästa år på tv.

Hurra för att allt är färdigt. Man har levt i en bubbla den sista tiden. Inte haft någon gnista eller energi. Att köpa hus och sälja lägenhet har verkigen tagit på krafterna. Men nu äntligen har alla affärer gått i lås och vi är husägare. Från idag är vi stolta ägare på Karolingränd 2 Mickedala.

Tänk vad som kan dölja sig bakom en grå knut. Bakom en tom blick och ett rynkigt ansikte. Så många år som gått. Vem kunde tro att den gamla damen på hemmet sett ut som en filmstjärna och varit en passionerad älskarinna. Levt ett liv i lyx och glamour utomlands. Gott på bal som askungen i en figursydd klänning och sysslat med stora affärer och i mångas liv gjort ett stort avtryck. För vissa av personalen på hemmet är hon bara en tjatig och besvärlig åldring. I mitt yrke som sjuksköterska får jag ta de del av många livsöden och på några minuter spelas deras liv upp som en liten film i mina tankar. Det finns många som levt ett enkelt och strävsamt liv. Vissa har vågat att ta för sig i livet och ångrar ingenting. Någon har levt hela sitt liv i samma hus i 90 år och bara varit på kanarieöarna en gång men är lika nöjd ändå. Vissa är ensamma och bittra. Andra har spelat dragspel och dansat sig genom livet och är lika förälskad i sin man efter 60 år av äktenskap.

Känner mig lite lättuttråkad. Häromdagen var jag lite småsur och ville ha mina fyra lediga dagar tillbaka. Förra veckan såg jag fram emot fyra härliga lediga dagar. Hade tänkt att göra massor av saker men jag orkade ingenting. Drog i mig redbull, berocca. c-vitamin och ingefära men inget hjälpte. Tillslut förstod jag att jag faktiskt var sjuk. Blev sängliggandes i nästan 6 dagar. När jag äntligen blev frisk så var det Caspers tur att bli sjuk. Varit hemma nu i så många dagar och jag saknar vuxet sällskap. självklart har jag Jörgen men han har jobbat mycket och bla inventerat på jobbet. Mille är mysigt sällskap men som också kräver en hel del motion. Han är nog också lite uttråkad.